~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

En vacker dag kryper vi ihop hos varandra, ett lås knäpper till och aldrig mer kommer vi loss.

Dina förslitna leder, insnärjda i min gikt, min värk beblandas med din, min reumatism mot ditt ryggskott. Aldrig skola vi skiljas mer, ack nej...

Och kära, du glömmer din andnöd, din arytmi och infarkten du redan haft, jag glömmer min katarr, mina rastlösa ben och det ständiga molandet i axelpartiet. Vi trotsa sorger, smärta, mödor och nöd. Vi är här och vi andas..

Mina bröst som tappat sin fyllighet, så trötta men hjärtat fullt av längtan. Håll om dem kära, trots att ingenting längre är som det var.

Och du tar mina bröst i dina händer, dina händer med åldersfläckar på, du kysser mina rynkiga armar, och jag håller din åldrande ande vid liv. När det enda som finns kvar är vår längtan och det som håller två arma kroppar vid liv. Älskar du mig då, som du älskat mig alla dar?

Med starr i ögonen, i väntan på en vårdplats, famlar du i mörkret efter mig, känner dig för med händerna. Känn på du bara, här under rynkorna finns jag. Denna förklädnad tvingade livet på oss till slut. Men i mitt bröst bankar ändå hjärtat, lika vilt som den första gången.Du min sol, mitt allt, mitt liv..

Herre lär oss acceptera de gamlas kärlek, de ungas kärlek, de medelålders kärlek, de fulas kärlek, de vackras kärlek, de fetas kärlek, de fattigas kärlek, de samkönades kärlek, de illa kläddas kärlek och de ensammas kärlek. Lär oss acceptera kärleken, vi är så rädda för den. Ändå jagar vi den...

Mina knölar vilar i dina gropar, dina rynkor i mina fåror. Och ljus är vår kväll och vår morgon...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~